Vad är man när man är snäll?

Från forskarkretsar får jag höra att man kommit fram till att personer som inte har svenska som modersmål gärna väljer ordet ordet ”snäll” när de ska beskriva sig själva, t.ex. i en jobbintervju.  Jag utgår från att anledningen till att forskarna reagerar är att modersmålstalare föredrar andra ord än ”snäll”. Men frågan är om de väljer synonymer till ”snäll” eller undviker hela begreppssfären i sina presentationer.

SAOB anger som betydelse till ”snäll” bl.a. ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, hjälpsam” men också den nedsättande betydelsen ”beskedlig”. Nu vet jag inte vad personerna i undersökningen hade för modersmål, men bara som ett tankeexperiment för oss som översätter från franska kan det vara kul att se vad Norstedts franska ordbok anger som översättning. Där har vi bon (med indikationen ”godhjärtad”), gentil (”vänlig, lydig”) och aimable (”älskvärd).

Om modersmålstalare i forskarnas undersökning använder  ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, vänlig , älskvärd” (eller någon synonym) skulle själva egenskaperna kunna vara okej att skryta med för en svensk och bara själva ordet ”snäll” vara belastat med oönskade konnotationer.

Förekommer däremot inte de här orden (eller sådana som kan betraktas som hyfsat synonyma) då kan man börja fundera över om det är något i den svenska kulturen som gör att vi ogärna framhåller godhjärtenhet, vänlighet och älskvärdhet som goda egenskaper. Frågan är intressant, oavsett om skälen är blygsamhet eller bristande uppskattning av de här egenskaperna, och alltså inget man framhåller i en jobbintervju. Som översättare står vi hur som helst i det fallet inför den ytterst svåra uppgiften att översätta kulturolikheter.