Hur ofta vetter något i svensk originallitteratur?

När jag läser översättningar stöter jag titt som tätt på beskrivningar där ett rum ”vetter mot” något. Lite för ofta tycks det mig ibland. Det utlöses förmodligen av det franska uttrycket donner sur.

Jag vill hävda att man ibland bör överväga om inte ”ligger mot” eller ibland ”mot” är ett mindre markerat val. Som i:

”Huset låg mot gården”, ”Han hade ett rum mot gården”