Kategoriarkiv: Parole

Vad är man när man är snäll?

Från forskarkretsar får jag höra att man kommit fram till att personer som inte har svenska som modersmål gärna väljer ordet ordet ”snäll” när de ska beskriva sig själva, t.ex. i en jobbintervju.  Jag utgår från att anledningen till att forskarna reagerar är att modersmålstalare föredrar andra ord än ”snäll”. Men frågan är om de väljer synonymer till ”snäll” eller undviker hela begreppssfären i sina presentationer.

SAOB anger som betydelse till ”snäll” bl.a. ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, hjälpsam” men också den nedsättande betydelsen ”beskedlig”. Nu vet jag inte vad personerna i undersökningen hade för modersmål, men bara som ett tankeexperiment för oss som översätter från franska kan det vara kul att se vad Norstedts franska ordbok anger som översättning. Där har vi bon (med indikationen ”godhjärtad”), gentil (”vänlig, lydig”) och aimable (”älskvärd).

Om modersmålstalare i forskarnas undersökning använder  ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, vänlig , älskvärd” (eller någon synonym) skulle själva egenskaperna kunna vara okej att skryta med för en svensk och bara själva ordet ”snäll” vara belastat med oönskade konnotationer.

Förekommer däremot inte de här orden (eller sådana som kan betraktas som hyfsat synonyma) då kan man börja fundera över om det är något i den svenska kulturen som gör att vi ogärna framhåller godhjärtenhet, vänlighet och älskvärdhet som goda egenskaper. Frågan är intressant, oavsett om skälen är blygsamhet eller bristande uppskattning av de här egenskaperna, och alltså inget man framhåller i en jobbintervju. Som översättare står vi hur som helst i det fallet inför den ytterst svåra uppgiften att översätta kulturolikheter.

161011 Att tala med kolon

Anne Sofie von Otter sjunger italienska barockstycken i bakgrunden, präglade av samma stämning som oktoberdagen utanför:  skönt lugnande vemodig, fri från pockande.

Min inledande mening innehåller ett kolon och det vill jag skriva om idag. För senast vid partiledardebatten för någon dag sedan fick jag anledning att tänka på det här med att ”tala med kolon”, som jag kallar det. Kolontal verkar ha blivit vanligare. Det innebär huvudsatsstruktur, satsradning.

Jag ska ge ett exempel. Istället för bisats får ni tänka er att det kommer in ett kolon: ”Frågan är: Vad tycker väljarna?” och inte ”Frågan är vad väljarna tycker”.

Och utan att ha gjort någon statistik var det för mig särskilt framträdande i Anna Kinberg Batras inlägg, men det förekom hos alla talare. Den enkla anledningen till att man väljer den strukturen kan man tänka sig är för att det blir tydligare, mer effektivt. Frågan, för ofta är det just när man vill poängtera en fråga, blir tydligare.

Jimmy Åkesson använder inte den här strukturen lika ofta, tycktes det mig. Är det fler med mig, månntro, som upplever honom korrektare, lite mer skriftspråksmässig (om vi nu antar att draget mest hör talspråk och retorik till)?

Slutligen, om det här är en trend, vad innebär det för översättare när vi ska återge dialog?

Anafor

 

I vanlig fransk prosa, i alla fall den som råkat komma i min väg, stöter jag oftare än i svenskan på anaforer. Det är vanligtvis en upprepning av det första ordet i två eller flera satser efter varandra. Ibland så enkelt som ”il”

Lola savait ce que Samuel ignorait: il jouait sa dernière partie de tennis à Coutainville. Il prenait pour rien ses habitudes avec Denis  et Nicolas, cigares, flippers et compagnie… Il misait sur un avenir et une amitieé qui n’auraient pas lieux.

Översätter man det här ordagrant till svenska tar det tydligare formen av en stilfigur. Det här hittar man i svenskan snarare i barocktexter, med den tidens förkärlek för ”språklig massa och tyngd”, som Peter Hallberg beskriver anaforen i sin stilhandbok. I andra sammanhang än sextonhundratalsprosa och poesi kan den här typen av upprepning istället framstå som lite överdriven.

Finns det risk att översättningen verkar löjeväckande, är den enklaste åtgärden att stryka det upprepade ordet (och ersätta med komma eller ”och”) om det går.

Vad gör man med alla substantiv? (5)

Jag är inne på substantivstapling igen. Tidigare har jag talat om att flera på varandra följande substantivfraser kan göra en mening svårbegriplig eller verka kanslispråklig på svenska. Men substantivfraser i följd kan också fungera som ett stilistiskt verkningsmedel, särskilt om de har har återkommande element:

”[…] vari jag inte längre kunde finna något av det som tidigare utgjort deras mysterium, deras feber och deras ljuvlighet

Den här trestegsraketen  skjuter direkt upp i de högre poetiska sfärerna. Men vad gör man om man vill hålla sig på jorden? Jo, man ändrar ett par av substantiven till adjektiv.

Ovanstående exempel  är en direktöversättning av slutet på en lång Proustmening och ”deras” hänför sig till ordet ”drömmar” tidigare i meningen. Ursprungssatsen ser ut så här:

où je ne pouvais plus rien retrouver de ce qui avait fait leur mystère, leur fièvre et leur douceur

Och så här löste Gunnel Vallquist satsen, med just det knep jag föreslog:

”vari jag inte längre kunde finna något av deras tidigare ljuva och feberheta mysterium.”

Mystère (mysterium) , som kommer först, har behållits och bildar kärnan i substantivfrasen och fièvre (feber) och douceur (ljuvlighet) har blivit adjektivbestämningar. Visst slirar hon på betydelsen, men hon undviker också en ovälkommen besjälning.

Vad gör man med alla substantiv? (4)

Jag tar tillbaka det där om att låta substantiven vila ett tag. Här kommer ännu ett förslag på lösning där jag laborerar med (men kanske inte slutgiltigt väljer) frågebisats för att lösa upp substantiv. Titta på den här meningen hämtad ur Simone de Beauvoirs Det andra könet. Först en mer ordagrann översättning, med i stort sett samma satsstruktur som originalet:

Cela lui donnait le vertige de sentir à la fois sa contingence et sa nécessaire coïncidence avec son histoire.

Det här är vad som händer om man översätter ord för ord:

”Det gav henne svindel att på en och samma gång känna sin slumpmässighet och sitt nödvändiga sammanträffande med sin historia.”

Det blir rätt svårbegripligt, vill jag hävda, med alla dessa substantiv staplade på varandra i slutet av meningen. Vad är de för satsdel, jo hela sa contingence et sa nécessaire coïncidence avec son histoire är objekt. Vi kan alltså försöka med att göra om till frågebisats alternativ att-sats. Observera också vad som händer med det framförställda adjektivattributet  och med prepositionskonstruktionen:

”Det gav henne svindel att känna hur/att hon både var en slump och att  sammanträffandet mellan henne och hennes historia var nödvändig.

För symmetrins skull väljer vi här kanske att-sats för båda substantivfraserna, men jag ville visa på att det åtminstone i det ena fallet är möjligt med en frågebisats.

 

Vad gör man med alla substantiv? (3)

 

I förra inlägget tog jag upp meningen:

Le problème est l’impossibilité de prévoir l’accouchement.

”Problemet är att det är omöjligt att förutse när nedkomsten blir.”

och föreslog alltså att det sista substantivet, accouchement, översattes med frågebisatsen ”när nedkomsten blir”. Att det blev inledaren  ”när” hänger delvis ihop med verbet, men inte enbart.

För det ska sägas att en fransman nog tycker att det fattas något i ovanstående mening, ett förtydligande substantiv till exempel, och hellre skulle skriva något i stil med:

Le problème est l’impossibilité de prévoir l’heure de l’accouchement.

Det här är en vanligt förekommande struktur, och valet av det här ”extra” substantivet avgör översättningen. Titta här:

Le problème est l’impossibilité de prévoir  le déroulement de l’accouchement.

Vi byter frågeord:

”Problemet är att det är omöjligt att förutse hur nedkomsten blir.”

Andra frågebisatsinledare är ”vem, varför, var”.

 

Vad gör man med alla substantiv? (2)

Vi fortsätter där vi slutade sist, med substantiv och hur man kan göra om dem till satser.  Den första typen var nominella bisatser, när substantivet (nominet) är subjekt, objekt eller predikativ. Nu till en annan typ av substantivomvandling. Se på den här meningen:

Le problème est l’impossibilité de prévoir l’accouchement.

Vi översätter rakt av:

”Problemet är omöjligheten att förutse nedkomsten.”

Stilmässigt häftar en kanslifärgning som inte passar i alla sammanhang vid den här översättningen. Innehållsmässigt är den också lite otillgänglig. Vi börjar med att göra om ”omöjligheten” till en att-sats:

”Problemet är att det är omöjligt …”

och nu är det värsta undanröjt; betydelseinnehållet i substantivet har flyttats till ett adjektiv och vi skulle kunna låta resten stå kvar. Men även det sista substantivet, ”nedkomsten”, går att göra till om till en sats, nämligen en frågebisats:

”… att förutse när nedkomsten blir.

Och jag kan avslöja att många av franskans substantiv i översättningar blir just bisatser inledda med ”när”.

Mer om frågebisatser i nästa inlägg.

 

 

Vad gör man med alla substantiv? (1)

Bland de första man behöver som fransköversättare är knep för att undvika substantivstapling. Grundläggande hantverkskunskap är att kunna omformulera  substantiv som fungerar som subjekt, objekt eller predikativ till nominala bisatser. Vi börjar med dem som kan omformuleras till att-satser.

Som subjekt:

Son silence me tue.

”Att hon är tyst plågar mig.”

Alternativet ”Hennes tystnad plågar mig” är här fullt möjligt, stilnivån blir möjligtvis något högre, men ibland kan man på svensk botten uppleva en besjälning när abstrakta substantiv kombineras med ”handlingskraftiga” verb. Här rör det sig om en etablerad bild som nog kan passera även i vardagsspråket.

Som objekt:

J’aime la lecture en anglais.

”Jag älskar att läsa på engelska.”

Alternativet ”Jag älskar läsning på engelska”,  kan man dock behöva ta till om kontexten är oklar och man inte vet att det just är subjektet som läser.

J’attends le retour d’une vie normale.

”Jag väntar på att att livet ska återgå till det normala .”  

Alternativet ”Jag väntar på en återgång till ett normalt liv” placerar sig i ett aningen högre stilläge, som inte är välkommet i alla texter.

Som predikativ:

Le problème est l’impossibilité de prévoir l’accouchement .

”Problemet är att det inte går att förutsäga nedkomsten .”

En direktöversättning av satsdelarna ”Problemet är omöjligheten att förutsäga nedkomsten” är utesluten i många kontexter.

 

Vem är det som har?

Ibland kan man av översättningslärare och andra förståsigpåare få rådet att på svenska utnyttja möjligheten att konkretisera pronomen. Det kan exempelvis användas som en lösning när innehållet riskerar att tyngas ned och drunkna i pronomen. Jag vill ta upp ett exempel där l’impuissance que nous avons (oförmågan vi har) översätts med ett konkretiserande av nous (vi) till ”människan” omformulerat som en genitivbestämning  ”människans”. Exemplet är autentiskt och kommer från Prousts På spaning del 7 i översättning av Gunnel Vallquist. Först originalet:

Je sentais bien que la déception du voyage, la déception de l’amour n’étaient pas des déceptions différentes, mais l’aspect varié que prend, selon le fait auquel il s’applique, l’impuissance que nous avons à nous réaliser dans la jouissance matérielle, dans l’action effective. (Le temps retrouvé, Folio classique 1989, s. 184)

”jag kände tydligt att den besvikelse som resan berett mig och den som kärleken berett mig, inte var av skilda slag utan två olika exempel på människans oförmåga att förverkliga sig själv i den materiella njutningen och det praktiska handlandet, en oförmåga som tar sig växlande uttryck alltefter föremålet för vår strävan.” (Den återfunna tiden, Bonniers 1993, s. 212)

När jag läste texten på svenska första gången tyckte jag inte att det lät allmängiltig. Först när jag slog upp den franska texten började jag ana att det var konkretiseringen som ställde till det. För mig låter ”människans oförmåga” mer absolut än ”oförmågan vi har”. Till min förvirring bidrog även den på många sätt förtjänstfulla frihet Vallquist tar i översättningen av det som föregår , där ”två olika exempel” faktiskt också är en form av konkretion, och som i den sista satsen i viss mån dubbleras.

Grunden till att hon inte väljer en annan strategi — nämligen att ta bort komponenter som kan underförstås, i det här fallet endast skriva ”en oförmåga” eller ”oförmågan” — kan vara att hon i översättningen vill flytta de satser som i originalet föregår l’impuissance  till slutet, och då för tydlighetens skull behöver inleda denna påhängda sats med ”en oförmåga”. För variationens skull kan hon då ha infört genitivbestämningen till ”oförmåga”.

Satsföljd 2, orsak med sambandsmarkören ”comme”

Jag citerade Marcel Proust i det förra inlägget. Han påstod att det naturliga var att presentera orsaken före verkan.  Jag skrev också att det fanns anledning att som översättare pröva om det stämmer, och väckte tvivel i och med att man ofta vid översättning från franskan får meningar som börjar med det inte alltid passande ”eftersom”.

Man kan konstatera att när den franska orsakssatsen börjar med comme inleder denna alltid meningen.  Comme utlöser gärna ”[efter]som” och det kan ibland kännas litet avigt att börja med. Här kommer ett förslag på hur den faktiska ordningen på innehållet i en kausalmening bibehålls genom två ändringar. Först källtexten:

Mais comme le mari prend à charge sa femme et les enfants de celle-ci, il arrive aussi qu’il recoive des frères de l’épousée une rétribution. (S. de Beauvoir, Le deuxième sexe, Folio, s. 124).

En ordagrann översättning blir något i stil med:

”Men eftersom mannen tar ansvar för sin fru och dennas barn, får han ibland också ett bidrag från den bortgiftas bröder .”

Inget egentligen att klaga på,  och med tanke på vad som står innan kanske det här är en följsam översättning, vill jag gardera mig med. Men för att fullfölja mitt resonemang vill jag visa en annan lösning. Den lösningen innebär att:

1) den första satsen presenteras som ett påstående

2) sambandsmarkören flyttas ned till den andra satsen (och de grammatiska rollerna ändras):

”Mannen tar ansvar för sin fru och dennas barn, och därför får han ibland ett bidrag från den bortgiftas bröder.”

Vill man behålla den grammatiska rollstrukturen kan man skifta satsordningen (men lämna kvar subjektet som nomen i inledningssatsen):

”Ibland får mannen ett bidrag från den bortgiftas bröder, eftersom han tar ansvar för sin fru och deras barn.”