Kategoriarkiv: Langue

Hur ofta vetter något i svensk originallitteratur?

När jag läser översättningar stöter jag titt som tätt på beskrivningar där ett rum ”vetter mot” något. Lite för ofta tycks det mig ibland. Det utlöses förmodligen av det franska uttrycket donner sur.

Jag vill hävda att man ibland bör överväga om inte ”ligger mot” eller ibland ”mot” är ett mindre markerat val. Som i:

”Huset låg mot gården”, ”Han hade ett rum mot gården”

 

Språkets konventionella aspekt

Nyspråk väcker känslor, senast med förslaget att införa gemensamt ”dom” för objekts-/subjektspronomina ”de” och ”dem”. I vissheten om att hon skulle bli mejlbombad infann sig Språkrådets chef i en nyhetsstudio och konstaterade att människor inte sällan bär på uppfattningen att språket har försämrats och utarmats sedan de själva som unga erövrade sina språkkunskaper

Ingen behöver göra sig lustig över den uppfattningen, i själva verket kan det ligga något i den — åtminstone om man utgår från varje enskild individ.

Två förhållanden är viktiga för resonemanget. Det första är att språket är ett instrument  och det andra att det är konventionellt. Att det är ett instrument innebär att det i grunden inte har något egenvärde utan används för att möjliggöra eller underlätta något, i det här fallet kommunikation. Att det är konventionell innebär att det är en överenskommelse.

Det brukar hävdas att språket till största delen är arbiträrt. Det betyder att det inte finns några naturliga kopplingar till de byggstenar vi väljer att använda för att beteckna exempelvis en företeelse. Tecknen (eller ljuden de motsvarar) h ä s t bär inte i sig på något hästaktigt, lika lite som tecknen e q u u s, vilket till exempel gör att Stendhal kan låta Fabrice Deldongo säga ”Que sais-je de plus sur un cheval depuis qu’on m’a appris qu’en latin il s’appelle equus?”.  Men vad har det här med saken att göra!

Jo, vi föds in i en språkgemenskap där människor före oss träffat en överenskommelse om vad som ska betyda något och vad något ska betyda. Kopplingen mellan språkligt uttryck och betydelse måste vi tillägna oss, och det är en process som är ganska mödosam, men när vi är små finns det gott om personer som är villiga att försöka inviga oss i sin språkgemenskap. Successivt och med mycket övning införlivas språkreglerna i vårt vardagsliv, och vi upptäcker lyckan i att kunna uttrycka våra önskningar, bli förstådda och erövra nya kunskaper genom språket.

Allt är frid och fröjd tills vi börjar märka att en massa unga stollar bryter mot de mödosamt förvärvade reglerna och benämningarna, och vill ändra dem utan att vi får vara med och bestämma. Vad vi då upplever är jämförbart med det svek vi känner när någon bryter en överenskommelse, och jag vill påstå att det är grunden till att vi blir så upprörda när vi ställs inför språkförändringar. Vi upplever att någon bryter mot språköverenskommelsen, sviker det som bestämts gemensamt.

Vad kan du göra, som känner dig sviken och förbigången när någon säger att vi ska använda ”hen” eller tycker att vi ska skriva ”dom”? Jo, du kan välja att inte göra det. I demokratiska stater hör det nämligen till ovanligheten att ord förbjuds, även om det kan utgå påbud från högre ort om att man bör undvika vissa uttryck. Du riskerar helt enkelt inget om du använder ”vederbörande” — utom att inte bli förstådd. Men innan du går i taket över det så kom ihåg att språket bara är ett instrument.

Svenskans alla verb

Tänk på de här verben:

det var allt han mäktade

det kom till handgemäng

fantasin livas

de utbytte tankar och hade det trevligt

de skiftade sabelhugg

förlöpte vintern

hon sällade sig till

det bådade inte gott

Prova sedan  att översätta dem till franska så kanske ni, åtminstone i vissa fall, ställs inför vissa funderingar.

 

Qui och que?

Svenskan är ett språk med fast ordföljd, och vi svenskar kan hamna fel om vi inte är medvetna om våra språkliga vanor, särskilt om det dessutom är pronomen inblandade. Jag vill genom ett experiment med en Prousttext fästa uppmärksamheten på relativpronomenen qui  (subjektsform) och que (objektsform), som gärna utlöser översättningen ”som”.  Först den franska originalmeningen:

Nous voudrions savoir son nom qui du moins pourrait nous permettre de la retrouver, et qui peut-être est tel qu’elle mépriserait le nôtre, les parents dont les ordres et les habitudes sont dses obligations et ses habitudes, la maison qu’elle habite, les rues qu’elle traverse, les amis qu’elle rencontre, ceux qui, plus heureux, viennent la voir, la campagne où elle ira l’été et qui l’éloignera plus encore de nous, ses goûts, ses pensées, tout ce qui certifie son identité, constitue sa vie, frappe ses regards, contient sa présence, emplit sa pensée, recoit son corps. (Marcel Proust, Contre Sainte-Beuve, s. 80-81.)

Inga större problem med översättningen av den markerade delen, qui är subjekt och den nominalfras som står efter blir objekt, precis som på svenska.

”Vi skulle vilja ha vetskap om hennes efternamn vilket åtminstone gav oss möjligheten att återfinna henne, och som kanske är sådant att hon skulle förakta vårt, om föräldrarna vars befallningar och vanor är hennes plikter och vanor, om huset där hon bor, gatorna hon korsar, om vännerna hon träffar, om dem – än lyckligare – som besöker henne, om det landskap hon åker till på sommaren och som avlägsnar henne ännu mer från oss, om hennes tycken, hennes tankar, om allt det som styrker hennes identitet, skapar hennes liv, träffar hennes blickar, rymmer hennes närvaro, fyller hennes tanke, undfår hennes kropp.”

Gör vi så experimentet med att ändra ordet qui till que, måste vi vid översättning till svenska antingen flytta objektet från objektsplatsen efter predikatet till subjektsplatsen före predikatet, alternativt göra om till passiv:

Aktiv: ”allt det som hennes identitet styrker, hennes liv skapar, hennes blickar träffar, hennes närvaro omfattar, hennes tanke fyller, hennes kropp undfår.”

Passiv: ”styrks av hennes person, skapas av hennes liv, träffas av hennes blickar, omfattas av hennes närvaro, fylls av hennes tanke, mottas av hennes kropp.”

Att ordföljden för oss har en stark ställning när det gäller att identifiera objekt och subjekt påminns i alla fall jag om i fallet med de här meningarna. Det är så lätt att missta ett que för ett qui, men när man sedan upptäcker sitt misstag fortsätter de båda tolkningarna gärna sitt liv. Vilket för övrigt valet av verb redan väckt . En tröst är att särskilt i det här avsnittet skulle den här ”kontrapunktiska” tolkningen varit helt i linje med Proust.

 

Och

Jag vill i dag bara påminna om det lilla ordet ”och” och några saker man kan tänka på vid översättning från franskan.Det finns två funktioner som är särskilt viktiga:

1. att ”och” markerar tidsföljd, ensamt. Se upp med ”sedan” och  ”och sedan”, som ibland ”genereras” utifrån en del formuleringar i franskan, ett enkelt ”och” kan räcka

2 att ”och” markerar samtidighet. Tänk exempelvis på en sats som ”barnen lekte och skrattade”. Samtidighet, och alltså inte först lekte innan de övergick till att skratta. I franskan uttryck samtidighet på olika sätt, bl.a. med presens particip. Presens particip är visserligen även i svenskan en möjlighet att uttrycka samtidighet, men i många fall kan den kännas otymplig eller markerad för stilnivå.

Tänk alltså ofta på ordet ”och”!

Abstraktionsnivå

Bland fransmän som talar svenska har jag hört att de saknar möjligheten att diskutera något på en abstraktare nivå i svenska språket, att inte omedelbart behöva precisera en ståndpunkt under en diskussion.

Jag kan inte svara på om franskan har fler abstrakta begrepp (i språkvetenskaplig mening); om det vore så skulle det få en del implikationer som visserligen bjuder på roliga tankeflykter, men kanske hellre bekräftar redan förutfattade meningar om fransmän som diskuterande och filosoferande.  Något som däremot visar sig ganska snart när man ska börja översätta franska är att substantiven hopar sig.

På min översättarutbildning för tjugo år sedan hade vi en lärare som gav oss en mekanisk regel vi då skrattade åt: om tre substantiv följer på varandra kan en skrivas om till företrädesvis ett verbuttryck.  Så tokig är regeln faktiskt inte. Den kan hjälpa nybörjaren att hitta en väg ur en svårfattlig mening. Jag ska i nästa inlägg ge exempel.

Tankar om orsak och verkan

Ordföljden på  orsak- respektive verkansatsen i en mening är ämnet för dagen. Eftersom jag gillar Marcel Proust tänkte jag citera honom:

Il est arrivé que Mme de Sévigné, comme Elstir, comme Dostoïevski, au lieu de présenter les choses dans l’ordre logique, c’est-à-dire en commençant par la cause, nous montre d’abord l’effet, l’illusion qui nous frappe.” (La Prisonnière,  Folio classique, Gallimard, s. 364)

”Madame de Sévigné kan ibland, liksom Elstir och liksom Dostojevskij, låta bli att framställa något i logisk ordning, det vill säga genom att börja med orsaken; i stället visar hon först verkan den illusion som frapperar oss.(Gunnel Vallqvist översättning s. 408 i Bonniers pocketupplaga).

Den beläste Proust hävdar alltså att det normala i franskan är att orsaken anges före verkan. Som översättare av franska måste man i alla fall ställa sig frågan om det verkligen också gäller för svenska. Ofta vid orsak och verkan-meningar får man när man översätter rakt av från franskan en mening som börjar med det lite uppstyltade ”då”. Kanske försöker man istället med ett ”eftersom”, men det fungerar inte heller riktigt bra. ”Eftersom” brukar markera orsakssamband med något tidigare nämnt.

Tänk litet på satsordningen i orsak och verkan-meningar innan jag kommer med mina exempel.