Alla inlägg av Maria Kronberg

Substantiverat particip

I morse på kulturnyheterna reflekterades över varför man kommit att säga ”en slav” och inte ”en förslavad” . Många vägar öppnar sig när man ska söka svaret. En kan vara att fundera över strategier för begreppsbildning, och om/varför det ligger närmare till hands att skapa begreppet ”slav” än ”förslavad”.

En lite bortglömd kulturförmedlare

I dag har jag ägnat förmiddagen åt att läsa om Algot Ruhe, och hans arbete med att översätta filosofen Henri Bergson. Som nytänkare skapade Bergson en del nya begrepp, och detsamma gjorde också hans svenske översättare. Jag fastnar särskilt för två av dem:

”livssprånget” (l’élan vital) och ”nuflödet” (la durée)

Jag har inte tillräcklig kunskap om Bergsons filosofi för att avgöra om de svenska termerna är adekvata, men oavsett det vill jag ändå framhålla kraften i de bilduttryck Ruhe skapat.

Vad är man när man är snäll?

Från forskarkretsar får jag höra att man kommit fram till att personer som inte har svenska som modersmål gärna väljer ordet ordet ”snäll” när de ska beskriva sig själva, t.ex. i en jobbintervju.  Jag utgår från att anledningen till att forskarna reagerar är att modersmålstalare föredrar andra ord än ”snäll”. Men frågan är om de väljer synonymer till ”snäll” eller undviker hela begreppssfären i sina presentationer.

SAOB anger som betydelse till ”snäll” bl.a. ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, hjälpsam” men också den nedsättande betydelsen ”beskedlig”. Nu vet jag inte vad personerna i undersökningen hade för modersmål, men bara som ett tankeexperiment för oss som översätter från franska kan det vara kul att se vad Norstedts franska ordbok anger som översättning. Där har vi bon (med indikationen ”godhjärtad”), gentil (”vänlig, lydig”) och aimable (”älskvärd).

Om modersmålstalare i forskarnas undersökning använder  ”godhjärtad, välvillig, tillmötesgående, vänlig , älskvärd” (eller någon synonym) skulle själva egenskaperna kunna vara okej att skryta med för en svensk och bara själva ordet ”snäll” vara belastat med oönskade konnotationer.

Förekommer däremot inte de här orden (eller sådana som kan betraktas som hyfsat synonyma) då kan man börja fundera över om det är något i den svenska kulturen som gör att vi ogärna framhåller godhjärtenhet, vänlighet och älskvärdhet som goda egenskaper. Frågan är intressant, oavsett om skälen är blygsamhet eller bristande uppskattning av de här egenskaperna, och alltså inget man framhåller i en jobbintervju. Som översättare står vi hur som helst i det fallet inför den ytterst svåra uppgiften att översätta kulturolikheter.

Hur ofta vetter något i svensk originallitteratur?

När jag läser översättningar stöter jag titt som tätt på beskrivningar där ett rum ”vetter mot” något. Lite för ofta tycks det mig ibland. Det utlöses förmodligen av det franska uttrycket donner sur.

Jag vill hävda att man ibland bör överväga om inte ”ligger mot” eller ibland ”mot” är ett mindre markerat val. Som i:

”Huset låg mot gården”, ”Han hade ett rum mot gården”

 

Språkets konventionella aspekt

Nyspråk väcker känslor, senast med förslaget att införa gemensamt ”dom” för objekts-/subjektspronomina ”de” och ”dem”. I vissheten om att hon skulle bli mejlbombad infann sig Språkrådets chef i en nyhetsstudio och konstaterade att människor inte sällan bär på uppfattningen att språket har försämrats och utarmats sedan de själva som unga erövrade sina språkkunskaper

Ingen behöver göra sig lustig över den uppfattningen, i själva verket kan det ligga något i den — åtminstone om man utgår från varje enskild individ.

Två förhållanden är viktiga för resonemanget. Det första är att språket är ett instrument  och det andra att det är konventionellt. Att det är ett instrument innebär att det i grunden inte har något egenvärde utan används för att möjliggöra eller underlätta något, i det här fallet kommunikation. Att det är konventionell innebär att det är en överenskommelse.

Det brukar hävdas att språket till största delen är arbiträrt. Det betyder att det inte finns några naturliga kopplingar till de byggstenar vi väljer att använda för att beteckna exempelvis en företeelse. Tecknen (eller ljuden de motsvarar) h ä s t bär inte i sig på något hästaktigt, lika lite som tecknen e q u u s, vilket till exempel gör att Stendhal kan låta Fabrice Deldongo säga ”Que sais-je de plus sur un cheval depuis qu’on m’a appris qu’en latin il s’appelle equus?”.  Men vad har det här med saken att göra!

Jo, vi föds in i en språkgemenskap där människor före oss träffat en överenskommelse om vad som ska betyda något och vad något ska betyda. Kopplingen mellan språkligt uttryck och betydelse måste vi tillägna oss, och det är en process som är ganska mödosam, men när vi är små finns det gott om personer som är villiga att försöka inviga oss i sin språkgemenskap. Successivt och med mycket övning införlivas språkreglerna i vårt vardagsliv, och vi upptäcker lyckan i att kunna uttrycka våra önskningar, bli förstådda och erövra nya kunskaper genom språket.

Allt är frid och fröjd tills vi börjar märka att en massa unga stollar bryter mot de mödosamt förvärvade reglerna och benämningarna, och vill ändra dem utan att vi får vara med och bestämma. Vad vi då upplever är jämförbart med det svek vi känner när någon bryter en överenskommelse, och jag vill påstå att det är grunden till att vi blir så upprörda när vi ställs inför språkförändringar. Vi upplever att någon bryter mot språköverenskommelsen, sviker det som bestämts gemensamt.

Vad kan du göra, som känner dig sviken och förbigången när någon säger att vi ska använda ”hen” eller tycker att vi ska skriva ”dom”? Jo, du kan välja att inte göra det. I demokratiska stater hör det nämligen till ovanligheten att ord förbjuds, även om det kan utgå påbud från högre ort om att man bör undvika vissa uttryck. Du riskerar helt enkelt inget om du använder ”vederbörande” — utom att inte bli förstådd. Men innan du går i taket över det så kom ihåg att språket bara är ett instrument.

161011 Att tala med kolon

Anne Sofie von Otter sjunger italienska barockstycken i bakgrunden, präglade av samma stämning som oktoberdagen utanför:  skönt lugnande vemodig, fri från pockande.

Min inledande mening innehåller ett kolon och det vill jag skriva om idag. För senast vid partiledardebatten för någon dag sedan fick jag anledning att tänka på det här med att ”tala med kolon”, som jag kallar det. Kolontal verkar ha blivit vanligare. Det innebär huvudsatsstruktur, satsradning.

Jag ska ge ett exempel. Istället för bisats får ni tänka er att det kommer in ett kolon: ”Frågan är: Vad tycker väljarna?” och inte ”Frågan är vad väljarna tycker”.

Och utan att ha gjort någon statistik var det för mig särskilt framträdande i Anna Kinberg Batras inlägg, men det förekom hos alla talare. Den enkla anledningen till att man väljer den strukturen kan man tänka sig är för att det blir tydligare, mer effektivt. Frågan, för ofta är det just när man vill poängtera en fråga, blir tydligare.

Jimmy Åkesson använder inte den här strukturen lika ofta, tycktes det mig. Är det fler med mig, månntro, som upplever honom korrektare, lite mer skriftspråksmässig (om vi nu antar att draget mest hör talspråk och retorik till)?

Slutligen, om det här är en trend, vad innebär det för översättare när vi ska återge dialog?

Anafor

 

I vanlig fransk prosa, i alla fall den som råkat komma i min väg, stöter jag oftare än i svenskan på anaforer. Det är vanligtvis en upprepning av det första ordet i två eller flera satser efter varandra. Ibland så enkelt som ”il”

Lola savait ce que Samuel ignorait: il jouait sa dernière partie de tennis à Coutainville. Il prenait pour rien ses habitudes avec Denis  et Nicolas, cigares, flippers et compagnie… Il misait sur un avenir et une amitieé qui n’auraient pas lieux.

Översätter man det här ordagrant till svenska tar det tydligare formen av en stilfigur. Det här hittar man i svenskan snarare i barocktexter, med den tidens förkärlek för ”språklig massa och tyngd”, som Peter Hallberg beskriver anaforen i sin stilhandbok. I andra sammanhang än sextonhundratalsprosa och poesi kan den här typen av upprepning istället framstå som lite överdriven.

Finns det risk att översättningen verkar löjeväckande, är den enklaste åtgärden att stryka det upprepade ordet (och ersätta med komma eller ”och”) om det går.

Svenskans alla verb

Tänk på de här verben:

det var allt han mäktade

det kom till handgemäng

fantasin livas

de utbytte tankar och hade det trevligt

de skiftade sabelhugg

förlöpte vintern

hon sällade sig till

det bådade inte gott

Prova sedan  att översätta dem till franska så kanske ni, åtminstone i vissa fall, ställs inför vissa funderingar.

 

Qui och que?

Svenskan är ett språk med fast ordföljd, och vi svenskar kan hamna fel om vi inte är medvetna om våra språkliga vanor, särskilt om det dessutom är pronomen inblandade. Jag vill genom ett experiment med en Prousttext fästa uppmärksamheten på relativpronomenen qui  (subjektsform) och que (objektsform), som gärna utlöser översättningen ”som”.  Först den franska originalmeningen:

Nous voudrions savoir son nom qui du moins pourrait nous permettre de la retrouver, et qui peut-être est tel qu’elle mépriserait le nôtre, les parents dont les ordres et les habitudes sont dses obligations et ses habitudes, la maison qu’elle habite, les rues qu’elle traverse, les amis qu’elle rencontre, ceux qui, plus heureux, viennent la voir, la campagne où elle ira l’été et qui l’éloignera plus encore de nous, ses goûts, ses pensées, tout ce qui certifie son identité, constitue sa vie, frappe ses regards, contient sa présence, emplit sa pensée, recoit son corps. (Marcel Proust, Contre Sainte-Beuve, s. 80-81.)

Inga större problem med översättningen av den markerade delen, qui är subjekt och den nominalfras som står efter blir objekt, precis som på svenska.

”Vi skulle vilja ha vetskap om hennes efternamn vilket åtminstone gav oss möjligheten att återfinna henne, och som kanske är sådant att hon skulle förakta vårt, om föräldrarna vars befallningar och vanor är hennes plikter och vanor, om huset där hon bor, gatorna hon korsar, om vännerna hon träffar, om dem – än lyckligare – som besöker henne, om det landskap hon åker till på sommaren och som avlägsnar henne ännu mer från oss, om hennes tycken, hennes tankar, om allt det som styrker hennes identitet, skapar hennes liv, träffar hennes blickar, rymmer hennes närvaro, fyller hennes tanke, undfår hennes kropp.”

Gör vi så experimentet med att ändra ordet qui till que, måste vi vid översättning till svenska antingen flytta objektet från objektsplatsen efter predikatet till subjektsplatsen före predikatet, alternativt göra om till passiv:

Aktiv: ”allt det som hennes identitet styrker, hennes liv skapar, hennes blickar träffar, hennes närvaro omfattar, hennes tanke fyller, hennes kropp undfår.”

Passiv: ”styrks av hennes person, skapas av hennes liv, träffas av hennes blickar, omfattas av hennes närvaro, fylls av hennes tanke, mottas av hennes kropp.”

Att ordföljden för oss har en stark ställning när det gäller att identifiera objekt och subjekt påminns i alla fall jag om i fallet med de här meningarna. Det är så lätt att missta ett que för ett qui, men när man sedan upptäcker sitt misstag fortsätter de båda tolkningarna gärna sitt liv. Vilket för övrigt valet av verb redan väckt . En tröst är att särskilt i det här avsnittet skulle den här ”kontrapunktiska” tolkningen varit helt i linje med Proust.

 

Att översätta en stil

Som översättare är det lätt att hamna på ordnivå; funderingarna fram och tillbaka om vilket svenskt ord som bäst fångar originalordets alla valörer tar över. Men hur mycket medveten tankekraft ägnas till att analysera stil? Det talas visserligen relativt ofta i översättarsammanhang om att översätta en ”röst”, men konkretion i de sammanhangen hör till ovanligheten.

Inte heller jag kan nu på rak arm redogöra för exempel i ämnet, men jag vill börja fundera mer kring översättning av de högre språknivåerna. Det här är alltså en maning till mig själv att söka faktiska exempel som kan bli inledning till en diskussion.