Månadsarkiv: oktober 2016

Språkets konventionella aspekt

Nyspråk väcker känslor, senast med förslaget att införa gemensamt ”dom” för objekts-/subjektspronomina ”de” och ”dem”. I vissheten om att hon skulle bli mejlbombad infann sig Språkrådets chef i en nyhetsstudio och konstaterade att människor inte sällan bär på uppfattningen att språket har försämrats och utarmats sedan de själva som unga erövrade sina språkkunskaper

Ingen behöver göra sig lustig över den uppfattningen, i själva verket kan det ligga något i den — åtminstone om man utgår från varje enskild individ.

Två förhållanden är viktiga för resonemanget. Det första är att språket är ett instrument  och det andra att det är konventionellt. Att det är ett instrument innebär att det i grunden inte har något egenvärde utan används för att möjliggöra eller underlätta något, i det här fallet kommunikation. Att det är konventionell innebär att det är en överenskommelse.

Det brukar hävdas att språket till största delen är arbiträrt. Det betyder att det inte finns några naturliga kopplingar till de byggstenar vi väljer att använda för att beteckna exempelvis en företeelse. Tecknen (eller ljuden de motsvarar) h ä s t bär inte i sig på något hästaktigt, lika lite som tecknen e q u u s, vilket till exempel gör att Stendhal kan låta Fabrice Deldongo säga ”Que sais-je de plus sur un cheval depuis qu’on m’a appris qu’en latin il s’appelle equus?”.  Men vad har det här med saken att göra!

Jo, vi föds in i en språkgemenskap där människor före oss träffat en överenskommelse om vad som ska betyda något och vad något ska betyda. Kopplingen mellan språkligt uttryck och betydelse måste vi tillägna oss, och det är en process som är ganska mödosam, men när vi är små finns det gott om personer som är villiga att försöka inviga oss i sin språkgemenskap. Successivt och med mycket övning införlivas språkreglerna i vårt vardagsliv, och vi upptäcker lyckan i att kunna uttrycka våra önskningar, bli förstådda och erövra nya kunskaper genom språket.

Allt är frid och fröjd tills vi börjar märka att en massa unga stollar bryter mot de mödosamt förvärvade reglerna och benämningarna, och vill ändra dem utan att vi får vara med och bestämma. Vad vi då upplever är jämförbart med det svek vi känner när någon bryter en överenskommelse, och jag vill påstå att det är grunden till att vi blir så upprörda när vi ställs inför språkförändringar. Vi upplever att någon bryter mot språköverenskommelsen, sviker det som bestämts gemensamt.

Vad kan du göra, som känner dig sviken och förbigången när någon säger att vi ska använda ”hen” eller tycker att vi ska skriva ”dom”? Jo, du kan välja att inte göra det. I demokratiska stater hör det nämligen till ovanligheten att ord förbjuds, även om det kan utgå påbud från högre ort om att man bör undvika vissa uttryck. Du riskerar helt enkelt inget om du använder ”vederbörande” — utom att inte bli förstådd. Men innan du går i taket över det så kom ihåg att språket bara är ett instrument.

161011 Att tala med kolon

Anne Sofie von Otter sjunger italienska barockstycken i bakgrunden, präglade av samma stämning som oktoberdagen utanför:  skönt lugnande vemodig, fri från pockande.

Min inledande mening innehåller ett kolon och det vill jag skriva om idag. För senast vid partiledardebatten för någon dag sedan fick jag anledning att tänka på det här med att ”tala med kolon”, som jag kallar det. Kolontal verkar ha blivit vanligare. Det innebär huvudsatsstruktur, satsradning.

Jag ska ge ett exempel. Istället för bisats får ni tänka er att det kommer in ett kolon: ”Frågan är: Vad tycker väljarna?” och inte ”Frågan är vad väljarna tycker”.

Och utan att ha gjort någon statistik var det för mig särskilt framträdande i Anna Kinberg Batras inlägg, men det förekom hos alla talare. Den enkla anledningen till att man väljer den strukturen kan man tänka sig är för att det blir tydligare, mer effektivt. Frågan, för ofta är det just när man vill poängtera en fråga, blir tydligare.

Jimmy Åkesson använder inte den här strukturen lika ofta, tycktes det mig. Är det fler med mig, månntro, som upplever honom korrektare, lite mer skriftspråksmässig (om vi nu antar att draget mest hör talspråk och retorik till)?

Slutligen, om det här är en trend, vad innebär det för översättare när vi ska återge dialog?