Månadsarkiv: januari 2016

Anafor

 

I vanlig fransk prosa, i alla fall den som råkat komma i min väg, stöter jag oftare än i svenskan på anaforer. Det är vanligtvis en upprepning av det första ordet i två eller flera satser efter varandra. Ibland så enkelt som ”il”

Lola savait ce que Samuel ignorait: il jouait sa dernière partie de tennis à Coutainville. Il prenait pour rien ses habitudes avec Denis  et Nicolas, cigares, flippers et compagnie… Il misait sur un avenir et une amitieé qui n’auraient pas lieux.

Översätter man det här ordagrant till svenska tar det tydligare formen av en stilfigur. Det här hittar man i svenskan snarare i barocktexter, med den tidens förkärlek för ”språklig massa och tyngd”, som Peter Hallberg beskriver anaforen i sin stilhandbok. I andra sammanhang än sextonhundratalsprosa och poesi kan den här typen av upprepning istället framstå som lite överdriven.

Finns det risk att översättningen verkar löjeväckande, är den enklaste åtgärden att stryka det upprepade ordet (och ersätta med komma eller ”och”) om det går.

Svenskans alla verb

Tänk på de här verben:

det var allt han mäktade

det kom till handgemäng

fantasin livas

de utbytte tankar och hade det trevligt

de skiftade sabelhugg

förlöpte vintern

hon sällade sig till

det bådade inte gott

Prova sedan  att översätta dem till franska så kanske ni, åtminstone i vissa fall, ställs inför vissa funderingar.

 

Qui och que?

Svenskan är ett språk med fast ordföljd, och vi svenskar kan hamna fel om vi inte är medvetna om våra språkliga vanor, särskilt om det dessutom är pronomen inblandade. Jag vill genom ett experiment med en Prousttext fästa uppmärksamheten på relativpronomenen qui  (subjektsform) och que (objektsform), som gärna utlöser översättningen ”som”.  Först den franska originalmeningen:

Nous voudrions savoir son nom qui du moins pourrait nous permettre de la retrouver, et qui peut-être est tel qu’elle mépriserait le nôtre, les parents dont les ordres et les habitudes sont dses obligations et ses habitudes, la maison qu’elle habite, les rues qu’elle traverse, les amis qu’elle rencontre, ceux qui, plus heureux, viennent la voir, la campagne où elle ira l’été et qui l’éloignera plus encore de nous, ses goûts, ses pensées, tout ce qui certifie son identité, constitue sa vie, frappe ses regards, contient sa présence, emplit sa pensée, recoit son corps. (Marcel Proust, Contre Sainte-Beuve, s. 80-81.)

Inga större problem med översättningen av den markerade delen, qui är subjekt och den nominalfras som står efter blir objekt, precis som på svenska.

”Vi skulle vilja ha vetskap om hennes efternamn vilket åtminstone gav oss möjligheten att återfinna henne, och som kanske är sådant att hon skulle förakta vårt, om föräldrarna vars befallningar och vanor är hennes plikter och vanor, om huset där hon bor, gatorna hon korsar, om vännerna hon träffar, om dem – än lyckligare – som besöker henne, om det landskap hon åker till på sommaren och som avlägsnar henne ännu mer från oss, om hennes tycken, hennes tankar, om allt det som styrker hennes identitet, skapar hennes liv, träffar hennes blickar, rymmer hennes närvaro, fyller hennes tanke, undfår hennes kropp.”

Gör vi så experimentet med att ändra ordet qui till que, måste vi vid översättning till svenska antingen flytta objektet från objektsplatsen efter predikatet till subjektsplatsen före predikatet, alternativt göra om till passiv:

Aktiv: ”allt det som hennes identitet styrker, hennes liv skapar, hennes blickar träffar, hennes närvaro omfattar, hennes tanke fyller, hennes kropp undfår.”

Passiv: ”styrks av hennes person, skapas av hennes liv, träffas av hennes blickar, omfattas av hennes närvaro, fylls av hennes tanke, mottas av hennes kropp.”

Att ordföljden för oss har en stark ställning när det gäller att identifiera objekt och subjekt påminns i alla fall jag om i fallet med de här meningarna. Det är så lätt att missta ett que för ett qui, men när man sedan upptäcker sitt misstag fortsätter de båda tolkningarna gärna sitt liv. Vilket för övrigt valet av verb redan väckt . En tröst är att särskilt i det här avsnittet skulle den här ”kontrapunktiska” tolkningen varit helt i linje med Proust.