Månadsarkiv: april 2015

Vem är det som har?

Ibland kan man av översättningslärare och andra förståsigpåare få rådet att på svenska utnyttja möjligheten att konkretisera pronomen. Det kan exempelvis användas som en lösning när innehållet riskerar att tyngas ned och drunkna i pronomen. Jag vill ta upp ett exempel där l’impuissance que nous avons (oförmågan vi har) översätts med ett konkretiserande av nous (vi) till ”människan” omformulerat som en genitivbestämning  ”människans”. Exemplet är autentiskt och kommer från Prousts På spaning del 7 i översättning av Gunnel Vallquist. Först originalet:

Je sentais bien que la déception du voyage, la déception de l’amour n’étaient pas des déceptions différentes, mais l’aspect varié que prend, selon le fait auquel il s’applique, l’impuissance que nous avons à nous réaliser dans la jouissance matérielle, dans l’action effective. (Le temps retrouvé, Folio classique 1989, s. 184)

”jag kände tydligt att den besvikelse som resan berett mig och den som kärleken berett mig, inte var av skilda slag utan två olika exempel på människans oförmåga att förverkliga sig själv i den materiella njutningen och det praktiska handlandet, en oförmåga som tar sig växlande uttryck alltefter föremålet för vår strävan.” (Den återfunna tiden, Bonniers 1993, s. 212)

När jag läste texten på svenska första gången tyckte jag inte att det lät allmängiltig. Först när jag slog upp den franska texten började jag ana att det var konkretiseringen som ställde till det. För mig låter ”människans oförmåga” mer absolut än ”oförmågan vi har”. Till min förvirring bidrog även den på många sätt förtjänstfulla frihet Vallquist tar i översättningen av det som föregår , där ”två olika exempel” faktiskt också är en form av konkretion, och som i den sista satsen i viss mån dubbleras.

Grunden till att hon inte väljer en annan strategi — nämligen att ta bort komponenter som kan underförstås, i det här fallet endast skriva ”en oförmåga” eller ”oförmågan” — kan vara att hon i översättningen vill flytta de satser som i originalet föregår l’impuissance  till slutet, och då för tydlighetens skull behöver inleda denna påhängda sats med ”en oförmåga”. För variationens skull kan hon då ha infört genitivbestämningen till ”oförmåga”.