161011 Att tala med kolon

Anne Sofie von Otter sjunger italienska barockstycken i bakgrunden, präglade av samma stämning som oktoberdagen utanför:  skönt lugnande vemodig, fri från pockande.

Min inledande mening innehåller ett kolon och det vill jag skriva om idag. För senast vid partiledardebatten för någon dag sedan fick jag anledning att tänka på det här med att ”tala med kolon”, som jag kallar det. Kolontal verkar ha blivit vanligare. Det innebär huvudsatsstruktur, satsradning.

Jag ska ge ett exempel. Istället för bisats får ni tänka er att det kommer in ett kolon: ”Frågan är: Vad tycker väljarna?” och inte ”Frågan är vad väljarna tycker”.

Och utan att ha gjort någon statistik var det för mig särskilt framträdande i Anna Kinberg Batras inlägg, men det förekom hos alla talare. Den enkla anledningen till att man väljer den strukturen kan man tänka sig är för att det blir tydligare, mer effektivt. Frågan, för ofta är det just när man vill poängtera en fråga, blir tydligare.

Jimmy Åkesson använder inte den här strukturen lika ofta, tycktes det mig. Är det fler med mig, månntro, som upplever honom korrektare, lite mer skriftspråksmässig (om vi nu antar att draget mest hör talspråk och retorik till)?

Slutligen, om det här är en trend, vad innebär det för översättare när vi ska återge dialog?